Skogsägare som får avsätta mycket skogsmark till naturvård skulle kunna kompenseras genom en fond som byggs upp av en produktionsrelaterad avgift, enligt en ny studie. Ett sådant avgifts- och fondsystem skulle kunna stödja ett landskapsperspektiv i skogsförvaltningen. Det skulle enligt forskarna kunna bidra till att miljökvalitetsmålet för skog kan uppnås, utan att statens kostnader för naturskydd ökar.

För att värna Sveriges skyddsvärda arter och livsmiljöer har riksdagen antagit miljökvalitetsmålet ”levande skogar”. Dagens styrmedel och skogssektorns egna målsättningar har dock inte räckt till för att uppfylla målet. Ett steg framåt skulle kunna vara en skogslagstiftning som har ett ”helikopterperspektiv”, där hela skogslandskapets förutsättningar kan tas i beaktande, i stället för det fokus på enskilda skogsfastigheter och bestånd som gäller idag. Den slutsatsen drar ett forskarlag från SLU, Uppsala universitet och Bern University of Applied Sciences i en artikel i Scandinavian Journal of Forest Research.

– För många arter är det bättre att vi skyddar större sammanhängande områden än att vi ”smetar ut” naturvårdsinsatserna jämnt över ett landskap, som vi gör idag. Genom att skräddarsy en landskapsplan för naturvårdsåtgärderna kan vi dessutom koncentrera naturvården till de områden som har bäst förutsättningar att bevara skyddsvärda arter, säger Jörgen Sjögren, forskare vid SLU i Umeå. Möjligheter till intensivt skogsbruk finns då kvar i områden där det saknas naturvärden av betydelse.

Skoglig planering på landskapsnivå har diskuterats under årtionden, men det finns både administrativa, juridiska och ekonomiska utmaningar med en planering som rör många markägare. I den här studien gjorde forskarna en ekonomisk analys av en planering där områden för naturvård respektive intensivt skogsbruk fördelas i landskapet utan hänsyn till vem som äger marken.

Eftersom markägarnas möjlighet att bedriva skogsbruk på sina fastigheter inskränks i olika grad vid denna planering analyserades också ett system som kan jämna ut den obalans som uppstår: en fond som byggs upp av produktionsrelaterade avgifter från skogsägare, och som används för att kompensera skogsägare som fått stora delar av sin mark avsatta till naturvård.

Analyserna har gjorts med datorbaserade planeringsverktyg som gör det möjligt att simulera följderna av olika typer av skoglig planering i ett landskap. För att göra simuleringarna så realistiska som möjligt utgick forskarna från tre verkliga skogslandskap med god dokumentation av naturvärden och brukningshistoria, i Småland, Östergötland och Lappland.

Kostnaderna för avsättningar till naturvård visade sig variera mellan landskapen. En följd av detta är att ett avgifts- och fondsystem kan vara självfinansierat på vissa ställen i landet, men inte i alla områden. Detta innebär i sin tur att samhället kan behöva bidra med skattemedel.

– Det behöver inte vara negativt att samhället får vara med att betala för skyddsvärd skog, då kostnaderna för bevarandet av skog i så fall fördelas mellan skogsägare och samhället i en form av kollektivt ansvar, menar Göran Bostedt, forskare vid SLU.